Sara: hur kommer det sig att du valde att studera ett år i usa? har du möjlighet att åka hem någon gång? hur länge har du varit tillsammans med din pojkvän? jag har själv funderat på det, men känns som om jag kommer sakna familjen och framför allt pojkvännen så mycket!

Svar: Jag ansökte till att göra detta för lite mer en ett år sen och det hela började med en facebook status som en bekant till mig skrev. "USA HIGH SCHOOL Hej då sverige" någonting liknande stod det. Jag tänkte direkt att fan vad tufft att hon ska åka, jag hade aldrig vågat. MEN jag började ganska direkt att kolla runt på nätet om information och det som "gjorde det" för mig var när jag tänkte: "Om jag inte gör detta nu så kommer jag aldrig att göra det." Jag är född i April 92 så jag var nästan för gammal. Jag visste att jag aldrig komer lära mig flytande engelska i skolan hur mycket jag än jobbar så det enda sättet att lära mig prata flytande var att åka till ett engelsk talande land och leva där. När jag väl hade fått idén att åka så gick det fort tills jag ansökte. Jag kommer ihåg hur jag skrev ut papper och bokade ett möte med en lärare i min skola innan jag pratade med mamma och pappa. Men som jag skrev tidigare så gick det fort i början. Några dator klick senare så drog det igång med intervjuer, möten och pappersarbete. Om jag ska vara helt ärlig så fattade jag inte riktigt att jag verkligen skulle åka till USA tills typ två månader inann jag åkte. På riktigt. Allt jobb där i början känndes så overkligt och det var "så långt kvar" till USA så jag tänkte inte så mycket på att jag verkligen, vergligen skulle sätta mig på ett plan och dra. Fast samtidigt så tänkte jag på det VARENDA DAG. Det är väldigt svårt att förklara. Jag tror mamma och pappa förstår för de lever ju liksom med mig och var inblandade i alla förberedelser också. Jag tänkte på det varje dag men samtidigt så "förstångde" jag det lite. Det var så overkligt att jag, Ellinor, skulle åka till USA och bo där i ETT ÅR utan familj, vänner. (Vid det tillfället hade jag inte min pojkvän)

Jag har inte möjlighet att åka hem under året och jag får inte heller ta emot besök förrän de sista månaderna. Denna "regel" finns av en anledning. Om du skulle åka hem till Sverige under året så skulle det vara otroligt jobbigt att ta farväl igen och om du får besök hemifrån tidigt under året så kommer man bara längta hem mer eftersom man inte anpassar sig till sitt "nya liv".
Ett år går otroligt fort också så om du väl bestämmer dig för att åka iväg så tycker jag att du ska ta vara på tiden du har där för det kommer vara ett av de bästa åren i ditt liv och du kommer få ut så otroligt mycket possitivt av det.

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart tio månader. Jag träffade honom efter jag ansökte och bestämde mig för att åka och jag minns att jag inte pratade om det med honom i början eftersom jag inte visste hur allt skulle sluta och så. Jag blev kär och vi blev tillsammans men jag tänkte inte så mycket på hur det skulle bli med USA osv. Det var ju så långt kvar tills jag skulle åka. Det var liksom overkligt på något sätt. Tiden gick och tillslut stod vi där på Arlanda och skulle säga hej då.
Sista veckan innan jag åkte mådde jag ganska dåligt över det. Jag kunde inte fatta att jag skulle lämna alla här hemma. Jag skulle inte träffa dom på ett år.
Men som vi (jag och min pojkvän) sa till varandra och som mamma och jag pratade mycket om. Är det meningen att vi ska vara tillsammans så kommer vi klara av ett år. Klarar man detta klarar man allt.
Jag saknar alla där hemma otroligt mycket men jag vet att de stöttar mig allihopa och de finns med mig vart jag än går i mitt hjärta men det gäller att släppa taget om sverige lite och ta vara på de månader man har här. Jag vet att det låter konstigt men det är exakt vad man måste göra. Jag vet att min familj och mina vänner kommer finnas kvar när jag kommer hem. Dagens teknik gör det hela mycket lättare också. Skype till exempel. Jag, min familj och min pojkvän kan prata gratis via internet! Det enda som stoppar oss är tidsskillnaden...